När du går på en skogsstig i Mellansverige kan vargen kännas nära, även om den sällan visar sig. Den senaste avslutade inventeringen uppskattade Sveriges vargstam till cirka 355 individer, men en DNA-baserad beräkning gav ett något högre resultat.
Vargstammen är en uppskattning som behöver läsas med rätt måttstock
- Inventeringen räknar revir och familjegrupper, inte varje varg direkt.
- Olika beräkningsmetoder ger olika uppskattningar av samma population.
- Vargarna är ojämnt spridda, med tyngdpunkt i mellersta Sverige.
- Ett referensvärde är en förvaltningsgräns, inte en folkräkning.
Den senaste uppskattningen ligger kring 355 vargar
Naturvårdsverkets inventering för vintern 2025/26 uppskattade den svenska delen av den skandinaviska populationen till cirka 355 vargar. För hela Skandinavien låg uppskattningen på omkring 390. Det är alltså den svenska delen av en population som också har revir på andra sidan den norska gränsen.
Siffran 355 kommer från den etablerade beräkningsmetoden, som utgår från antalet föryngringar. En kompletterande metod baserad på DNA-analyser uppskattade den svenska populationen till 370 vargar. Metoderna har olika osäkerhetsintervall, så skillnaden betyder inte att någon har räknat fel: de ger två statistiska uppskattningar av en population som inte går att inventera individ för individ.
Vargstammen har minskat från toppen och ligger nu still
En siffra ensam döljer riktningen. Naturvårdsverkets serie visar en ökning från 460 vargar vintern 2021/22 till en nedgång under de följande inventeringarna; uppskattningen låg på 355 både 2024/25 och 2025/26. Efter flera år av minskning låg stammen alltså still i den senaste jämförelsen.
Det betyder inte att antalet är oföränderligt överallt. Jakt, trafik, sjukdom och annan dödlighet påverkar utvecklingen, och effekterna av en händelse under vintern syns inte alltid i samma inventeringsresultat. Jag tycker att det är mer rättvisande att läsa siffran som en del av en trend än som ett exakt besked om hur många vargar som finns ute i skogen en viss dag.
Inventeringen följer spår och revir, inte varje individ
Snöspår, viltkameror och DNA från spillning eller urin hjälper länsstyrelserna att avgöra var det finns familjegrupper och revirmarkerande par. DNA kan också hjälpa till att skilja revir åt. Resultaten används sedan för att beräkna hur stor populationen är.
Inventeringen pågår från 1 oktober till 31 mars, men den färdiga uppskattningen beskriver i praktiken populationens storlek i början av inventeringsperioden. Valpar som föds på våren kommer med i nästa vinters inventering. Därför kan en ny siffra ligga efter sådant som hänt sedan hösten.
Vargarna finns främst i mellersta Sverige, men reviren flyttar
Under vintern 2025/26 berördes 14 av Sveriges 20 län av vargrevir med familjegrupp eller revirmarkerande par. Naturvårdsverket beskrev samtidigt en förskjutning av reviren österut: Örebro län hade flest revir, följt av Västra Götaland och Västmanland.
Det gör en nationell totalsiffra ganska grov som vägledning inför en utflykt. Vargarna är koncentrerade till vissa områden och rör sig över stora ytor; att ett län berörs av revir betyder inte att vargarna finns nära varje stig eller samhälle där.
Referensvärdet är en lägstanivå, inte ett aktuellt antal
Det är lätt att blanda ihop hur många vargar som finns med hur många populationen minst behöver bestå av för långsiktig överlevnad. Naturvårdsverket anger 220 individer som referensvärde i sin vägledning från 2026. Det är ett förvaltningsvärde, inte en ny inventeringssiffra eller ett mål för hur många vargar som faktiskt finns just nu.
Ärligt talat blir vargdebatten tydligare när de två frågorna hålls isär: inventeringen uppskattar populationen, medan referensvärdet används i bedömningar om förvaltning och bevarandestatus. För den som rör sig i svensk natur är den senaste inventeringen därför bäst läst som en nationell ögonblicksbild med osäkerhet, inte som ett löfte om var vargen befinner sig.
